Förra helgen var jag på fest! Och inte på vilken fest som helst, utan en kär väns 40-års kalas. Jag och en väninna hade förberett en liten sång att sjunga. Rättare sagt, hon skrev en text till en melodi som födelsedagsbarnet gjort tidigare. Jag fick tycka till och hon frågade om jag ville vara med och sjunga. Tja, tänkte jag, inte för att jag brukar sjunga men. Faktum är att jag inte sjunger, alls. Jo, tyst vid lägerelden när alla andra sjunger och ingen annan hör. Och vaggvisor för barnen. Men ändå tänkte jag, hur farligt kunde det bli, ett gäng kompisar, kanske 50 st, max 60 st. Så jag sa javisst hänger jag på, det blir en fin bonuspresent till jubilaren.

Hade jag tänkt ett varv till hade jag kanske ändrat mig. Och nog undrade jag vad jag gett mig in på när jag kom till festen. Vid förrätten gjorde jag misstaget att räkna gästerna, på en höft…  250 st. (Dagen efter när jag tänkte igenom det nykter insåg jag att det snarare var 150 men hur fel jag räknade visste jag ju inte under kvällen.) Under förrätt och halva varmrätten gjorde jag som man brukar på fest, hade skoj och pratade med de som satt runt mig vid bordet. Det var en massa tal och sång på scenen och jag inser ganska snart en sak till. Förutom att jag kanske känner ett 10-tal av gästerna, så är resterande gäster folk som tillhör musikbranschen i någon form. Folk som sjöng i Orfei drängar, folk från Uppsala-kören Allmänna sången, folk från diverse sjungande kvartetter och spex och jag vet inte vad. Folk som var vana att stå på scen och sjunga helt enkelt. Folk som kan det där med att sjunga. Som inte jag kan.

Men har man lovat så har man. Så när Toastmastern ropar upp mig och min väninna och ger oss varsin mikrofon ger jag den ena till henne och ger tillbaka den andre till toastmastern. Väninnans mick fick räcka åt oss båda så att jag slapp tänka på den tekniken iallafall!  Medan jag gick upp på scenen tänkte jag att nu skulle jag bjuda på mig själv och inte stå och mumla på scen.

Men vi gjorde det! Och vi gjorde det bra! Väl på scenen var jag inte nervös. Inte överdrivet mycket iallafall, jag var mer… koncentrerad. Och vi sjöng. Väninnan så ljust och vackert som bara hon kan, och jag la mig på en mörkare stämma som jag kände att jag behärskade. Och vi fick applåder, skålar och när vi kommit ner från scen kom det en rörd jubilar och gav oss varsin varm och kär kram.

I några dagar efter gick jag och strålade över att jag faktiskt gjort detta. Jag som aldrig sjunger offentligt har sjungit på scen inför 150 personer.

Om man räknar bort det här med bröllop och att skaffa barn, om man pratar om att stå och prata inför folk, så är det här bland det största jag gjort!

Och faktiskt. Om man pratar om saker som förändrar en, som är bra för själen, så är det här bland det häftigaste jag gjort!

Nåja, det här var ju “bara” en bonuspresent, som blev lite större än vad den var tänkt för givaren.

Födelsedagspresenten var egentligen en liten koffert, Möjligheternas koffert som jubilaren döpte den till. En koffert fylld med böcker om olika hantverk och en marsma så att Jubilaren kan slöjda lite varstans i fortsättningen. Självfallet var det jag som sytt marsman. 🙂

Marsma: Ett syetui i vadmal med yllebroderier. Kantat med bomullstyg.